Vän med chefen eller chefen som vän

Ofta stöter jag på inlägg och kommentarer om bekymret eller fördelen med att vara vän med sin chef eller inte. Å enda sidan är detta inte något problem, fast å andra sidan kan det vara förödande- om man inte kan skilja på roller, zoner och situationer.

En gång långt tillbaka i tiden hamnade jag i en situation där jag skulle vara elev och en gammal vän skulle vara min chef. Min vän uttryckte vid en tidpunkt innan vi startade utbildningen sin farhåga: kan vi vara vänner fastän jag ska var din chef och du måste lyda mig och göra som jag säger till punkt och prickar?

Jag svarade min vän- det är inga som helst problem, du har rollen som min chef när vi är i tjänst och när vi inte är i tjänst så är du helt enkelt min vän. Och jag var elev inför min vän i över 1,5 år och hade stor respekt för denne, då denne var mycket erfaren och kunnig inom det område jag skulle lära mig. Vi hamnade heller inte i några situationer som krävde något annat förhållningssätt och då var detta inom en genre som är särdeles skarp och gör man fel får det mycket allvarliga konsekvenser för många inblandade. Denne behandlade mig även som elev inför de andra eleverna, som många gånger var mycket yngre än mig – och försvarade mig även inför andra lärare då detta behövdes ur exempelvis rättviseperspektiv.

Vad är det då för förhållningssätt som behöver fungera i denna balansgång?

För det första:

Skilj på om det är chefen som är vän eller om du är vän med chefen. Det förstnämnda är det som är att föredra, för då är rollerna också klarare att skilja på i och utom tjänst. Om det är så att du är vän med chefen kan förhållande lätt ta överhand på bekostnad av professionalism utifrån era olika roller och funktioner – särskilt svårt blir detta för din chef att balansera. Chefen ska ha rätt att vara den ” som lägger bort titlarna” hette det en gång i tiden. Chefen ska få styra balansen kring hur mycket den är villig att släppa in sina underlydande nära inpå.

Glöm inte att där ledarskap är personlig, blir också chefskapet seriöst.

 

För det andra:

Om chefen har gjort sin läxa nummer ett – och gjort sig till ledare, så blir detta förhållande även det bekvämare. För som ledare kan du alltid växla ner och agera chef, med efterföljande effekter. Men har nu inte chefen gjort sig till ledare och börjar domdera, peka med hela händer eller vad man nu vill kalla det – så blir det lätt en farlig situation där chefen inte vet om det som bestäms kommer att utföras. Första steget mot kaos är flexibilitet, men du måste kunna skilja på konsensus och kompromiss – för som ledare behöver du kunna kompromissa inom vissa ramar.

Skilj på sak och person, men bakom varje sak finns en person

 

Samt för det tredje:

Rollfördelningen behöver vara mycket tydlig- samt när rollerna förändras. Detta kan gälla sådant som när du själv går samma kurs som din chef. Då får ni ett likställt elevförhållande på kursen, men utanför kursen har ni tidigare roller kvar. Detta kan vara svårt att förhålla sig till på tex kursmiddagar eller liknande samkväm. Skulle denna situation uppstå behöver du och din chef gå igenom förutsättningarna och klara ut situationen. Ska ni dela på er och du går kursen vid en tidpunkt och din chef går den vid en annan? Tiden kan vara knapp och ont om resurser, så detta är en punkt som måste klaras ut. En annan punkt gäller om det skiljer mycket i bakgrund mellan er kunskapsmässigt. Det kan vara så att du själv har större kompetens inom ett område du ska vara elev inom och du får din chef som mentor- som kanske kan mindre formellt sett än du själv inom detta område. Då blir det lätt en situation kring hot eller tillgång som måste klaras ut- och där har din chef hela ansvaret för att så sker.

Som chef måste du se till att planer görs, men som ledare att de utförs

Lämna ett svar